Historia

Tokugawa Yosinobu

Tokugawa Yosinobu

Bakgrund

År 1867 överlämnade den siste shogunen i Japan, Tokugawa Yoshinobu, makten till kejsaren, vilket också kort tid därefter innebar slutet på samurajernas era. Deras stridskonster ansågs föråldrade och inte längre viktiga för den härskande klassen, trots detta fortsatte det japanska samhället att uppskatta det goda som följde av träningen. Kampkonsterna började tränas för personlig utveckling och inte för vad de kunde användas till. Den ändrade inställningen till kampkonsterna innebar också en förändring av lärornas beteckningar. Före 1900-talets början var det vanligaste suffixet jutsu, som betyder teknik, skicklighet eller konst. Suffixet kom att ändras från jutsu till do, vilket betyder väg eller stig. Inom österländskt tänkande är det inte tillräckligt att tänka, utan medvetandet måste interagera med kroppen för att människan skall kunna utvecklas i sin helhet. Med do avsåg man följaktligen en väg att kunna sträva efter för att kunna självförverkligas.

Morihei Ueshiba

Morihei Ueshiba

Grundaren av Aikido, Morihei Ueshiba, föddes 1883 i Japan, dvs. 16 år efter avskaffandet av shogunatet och samurajerna. När Ueshiba var 17 år deltog han i sin första formella träning i kampkonst vid Tenjin Shinyo-ryu jujutsuskola i Tokyo. Efter militärtjänstgöring och träning inom del andra inriktningar av jujutsu och judo, mötte han år 1915 Sokaku Takeda – en excentrisk och mycket skicklig jujutsuinstruktör och son till en samuraj ur Takedaklanen – som kom att spela en avgörande roll för Ueshibas utveckling inom kampkonst. Grundaren av Aikido blev fascinerad av de kraftfulla och intrikata teknikerna som Takeda lärde ut under benämningen Daitoryu Jujutsu. Den 32-åriga Ueshiba, som redan var en skicklig kampkonstutövare, spenderade stora pengar för att studera för Takeda och blev en av de bästa eleverna inom Daitoryu Jujutsu. Läran innefattade flera hundra jujutsutekniker, låsningar och fasthållningar.

Sokaku Takeda

Sokaku Takeda

Takeda demonstrerade även en förmåga kallad ”aiki” för att neutralisera en angripares aggression. Takedas lära kallades även ibland för Daitoryu Aikijujutsu, som senare kom att bilda grunden för att alla Aikidorörelser.
Relationen mellan Takeda och Ueshiba blev mer och mer ansträngd med åren. Efter 1935 var kontakten mellan dem bruten även om mer¬parten av de tekniker som Ueshiba lärde ut var modifierade former av Daitoryu Aikijujutsu. Den vanligaste benämningen på de tekniker som grundaren av Aikido lärde ut under dessa förkrigsår var Aiki Budo.
Ueshiba publicerade 1938 en skrift, benämnd Budo, sannolikt tillägnad den japanska prinsen Kaya, som visar att Ueshiba redan vid denna tidpunkt distanserat sig från de mer rigida jujutsuteknikerna i Daitoryuskolan till förmån för de flytande och cirkulära rörelserna som har kommit att karakterisera modern Aikido. Publikationen var för det stora flertalet utövare okänd ända fram till början av 1980-talet, vilket sannolikt hänger samman med att den inte var avsedd att spridas och endast trycktes i några hundra exemplar. Skriften innehåller även en del bajonettekniker, som sannolikt tillkommit till följd av att Ueshiba undervisade vid ett antal olika militära institutioner. Undervisning skedde bl.a. vid Toyamas arméskola, som prins Kaya senare blev föreståndare för.
Vid krigsutbrottet i Japan 1942 drog sig Morihei Ueshiba tillbaka till från det tidigare hektiska och krigshärjade livet i Tokyo för att bosätta sig i byn Iwama i syfte att hänge sig åt odling, träning och meditation. Åren i Iwama kom att bli avgörande för utvecklandet av modern Aikido. Ueshiba tränade intensivt för att ytterligare förfina kampkonsten med syfte att uppnå en fredlig lösning av konflikter. Efter att ha spenderat flera år i Iwamas avskildhet började grundaren av Aikido även att på allvar studera användandet av svärd och stav, dvs. ”aiki ken ” och ”aiki jo”. Han ansåg att förståelsen av vapenteknikerna var fundamentala för det korrekta utförandet av tekniker utan vapen. Under 40-talet formulerade även Ueshiba sitt koncept, Takemusu Aiki, dvs. det spontana utförandet av oändliga tekniker fullständigt anpassade för det specifika fallet. En improviserad budoform som föds i ögonblicket med ett öppet sinne att välja den eller de relevanta teknikerna utifrån vad omständigheterna bjuder.
De sista åren av sin levnad genomgick Ueshibas Aikido en transformering pga att han inte längre kunde röra sig så snabbt och fritt som när han var yngre. Många av hans tekniker blev förkortade, vilket fick till följd att han kunde kasta sina yngre och starkare adepter med en snabb gest eller med en snärt med handen och ibland utan att röra vid träningspartnern. Hans förmåga vid denna tidpunkt var en följd av att han tränat kampsport i mer än 60 år.
Morihei Ueshiba avled den 26 april 1969. ”Lärjungen” Morihiro Saito blev därefter chefsinstruktör vid Iwama dojon. Han hade vid denna tidpunkt tjänat och tränat för grundaren av Aikido i 24 år. Saito bidrog i stort sett fram till sin död i maj 2002 – efter att tränat Aikido i 56 år – till att sprida Aikidon över hela världen. Han var trogen grundarens tekniska traditioner, men såg även till att organisera och klassificera hundratals tekniker och deras inbördes samband. Han såg även till att införa en mängd träningsmetoder och övningar baserade på moderna pedagogiska principer för att påskynda inlärningen.

Träning

Utgångspunkten för Aikido är inte att vinna över andra. Övriga deltagare vid träningstill-fällena är ”medresenärer” på vägen, ”do”, som hjälper varandra. I en dojo, lokalen där do utövas, skall alla utvecklas. Även om Aikido är en kampsport skall den tränas med ett fredligt sinne och i positiv anda. Även genomförandet av en kraftfull teknik bör ske i syfte att uppnå perfektion och inte i syfte att tillintetgöra.

Varje träningspass inleds med en hälsningsceremoni, som delvis har till syfte att låta deltagarna lämna vardagen och tömma sinnet. Ett klart och avslappnat sinnelag – empty mind – är viktigt. Ordet Aikido kan översättas med ”vägen till harmoni med livskraften” eller ”vägen till harmonisk anda”. Syftet med träningen är att uppnå denna harmoni, att öva sin smidighet, koncentrationsförmåga och följsamhet i rörelserna, även om det i grund och botten är en kampsport. Det finns inga anfallstekniker i Aikido och det finns inga motståndare utan partners. Följaktligen ingår inga tävlingsmoment i träningen. I Aikido möts inte kraft mot kraft, utan med följsamhet. Avsikten är alltså inte i första hand att öva självförsvar, även om väl utförd Aikido är omöjlig att stå emot, vilket även kan få teknikerna att framstå som uppgjorda på förhand. Aikido är ingen ”quick fix”, utan tar lång tid att lära. Aikido räcker för en livstid, vilket även innebär att det inte finns någon övre åldersgräns för att delta. Aikido är lika lätt eller svårt att lära sig oavsett ålder eller kön. I dojon finns ingen skillnad mellan hur män och kvinnor behandlas. Alla är träningspartners.

Under träningspassen övar deltagarna, i huvudsak parvis, framförallt kast- och grepptekniker, samt vapentekniker med bokken (träsvärd), jo (rundstav) och tanto (dolk/kniv). Samurajerna använde bokken till träning och för att kunna duellera utan att göra det på liv och död. Varje pass avslutas med hälsningsceremoni där bl.a. deltagarna tackar varandra.
Till skillnad från många andra budosporter finns det enbart vita och svarta bälten. Liksom inom de flesta andra kampsporter finns det graderingar, som är ett sätt att manifestera sin utveckling genom ett prov (gradering) som belönas med examen (grad). Svartbältesgraderna kallas dangrader och graderna under detta för kyugrader. Kyugraderna räknas uppifrån och nedåt, dvs. man börjar med 6:e kyu, medan den högsta kyugraden är 1:a kyu. Från och med 3:e kyu får utövaren bära de vida svarta eller blå byxor – hakama – som ofta förknippas med Aikido. Hakama, den tudelade kjolen eller de vida byxorna, bars av samurajerna under feodaltiden i Japan. Den kan också sägas vara en symbol för att Aikido har sitt ursprung från de stridskonster som tränades och utövades av samurajerna och som förts vidare av Sokaku Takeda, son till en samuraj av Takedaklanen, till Morihei Ueshiba och till Morihiro Saito, som innebar en utveckling från de linjära teknikerna i Daitoryu Aikijujutsu till de mjuka flytande teknikerna i Aikido, som utövas utan avsikt att skada.

Borås 2011-02-13
Michael Melin